I många år glömde jag bort vem jag var. Alla drömmar jag hade för mitt liv. Istället blev jag någon annan, för att passa in och följa normen. Men inom mig fanns hela tiden något som ville ut, något som behövde näring och uppmärksamhet. Jag var duktig på att dölja allt jag ville göra egentligen och flöt istället med för att inte skapa några konflikter. Man ska inte ångra något men jag ångrar faktiskt att jag inte stod upp mer för mig själv, för vad jag ville och kände. Att förlora sig själv för att göra alla andra nöjda är aldrig bra. Jag är en positiv person, jag gillar att vara glad, le mot människor och få dem att le tillbaka, en axel att luta sig emot när det behövs. Själv har jag aldrig haft det tillbaka, inte förrän på senare år när jag blommade ut och en vän fick mig att öppna mina instängda känslor och tankar. För mig var detta så svårt men nu i efterhand känner jag hur stark det har gjort mig. Jag vågar ta för mig mer, vågar säga nej utan att behöva förklara mig. Jag trivs med den personen jag har blivit. Jag har kommit långt på vägen och ännu längre ska jag.
