Alltså det är lika komplicerat med kärlek när du är 14 eller 47. Man funderar, ältar och undrar. Är så trött på att jag antar saker hela tiden om hur det är. Ska han höra av sig? Ska vi träffas igen? Undrar vad han gör nu? Det bästa vore att bara låta
saker ha sin gång och tids nog vet man hur det kommer bli. Men jag är en otålig person och vill ha koll på hur det ska bli och vad som kommer hända.
Men den där pirriga känslan är i alla fall samma vilken ålder du än är i och den känslan är så härlig. Första mötet, man är lite blyg och vet inte riktigt hur man ska vara, vad man ska säga.
Men jag är ju en person som tror på ödet och det som sker det sker. Tids nog händer det och man har en trygg famn att vara i.
